Skrivåret 2018 | mariagerdbroberg.se

Maria Gerd Broberg.

Om skrivande i allmänhet och mitt skrivande i synnerhet. Tankar om en levande landsbygd, litteratur och kultur.

Jag skulle hellre vilja börja i en annan ände: vad händer härnäst? Vad väntar nästa år? Jo: jag ska börja bearbeta det manus som jag påbörjade hösten 2016, och faktiskt också avslutade under 2018. Jag har inte tänkt gå igenom exakt hur den processen såg ut, det får bli ett alldeles eget inlägg, men jag kan beskriva några scener som är ganska talande för hur skrivåret 2018:

Februari. På Arlanda.

Det går trögt att skriva, men så fort jag kommer in i scenen börjar det flöda: jag ser allting framför mig, Håkan och hans vänner, på skolgården vid centralskolan i Sorsele, och det är vinter. Jag har en inlämning i kreativt skrivande framför mig, den ligger inte mer än två veckor framåt, och den inlämningen ska egentligen omfatta ett helt råmanus. Det är inte ett arbetssätt jag är helt bekväm med. Men just här och nu, på caféet som ligger en bit bort i den stora inrikesterminalen vid kläd- och parfymaffärerna, fungerar det utmärkt. Jag skriver hela flygresan tillbaka till Skellefteå.

Under veckorna som följer skriver jag intensivt. Kursen i grafisk design, som jag hade varit i Stockholm för en första träff med, har inte riktigt kommit igång. Till och med i mitten av april omfattar min anställning bara femtio procent, och jag har lite korrekturläsnings- och fotouppdrag i företaget, men resten av tiden kan jag ägna åt att skriva på romanen. Inlämningen den 23 februari är ett nästan fullständigt råmanus – jag saknar bara ett par kapitel. I följebrevet kommenterar jag dock:

Att inte kunna ägna tid åt att fundera och klura utan bara att få fram ett råmanus är inte ett arbetssätt jag känner mig riktigt bekväm med, och ur just det perspektivet skiljer sig stilen mellan de olika inlämningarna. I vissa partier har jag helt enkelt fokuserat lite för mycket på att få ur mig berättelsen, och mindre på inramningen som jag tycker är min starkaste sida. 

Och jag vet att det innebär att jag måste skriva om ett par-tre kapitel, förutom att skriva till de kapitel som jag redan vet saknas i berättelsen. Den 23 mars är berättelsen, råmanuset, helt genomskrivet. Under tiden gör jag ingenting annat än att producera text – artiklar – i min anställning.

April, med inträdesprov.

Jag har sökt Kreativt skrivande IV vid Linnéuniversitetet som, till skillnad från B-kursen i Skapande svenska vid Umeå universitet och C-kursen i kreativt skrivande vid LTU, innebär att man ska lämna in urvalsprover. Urvalsproverna består av en novell, som jag alltså inte har skrivit på en sisådär arton år, och en essä med temat Platsen. Fiktiv eller verklig. Det sitter långt inne, men skriver slutligen en essä om Carl von Linnés beskrivning av Lycksamyran som ligger ett drygt stenkast från där jag bor, och som han jämförde med dödsriket. Det är en kul text att skriva – essän är ju så fri i sin form, och jag använder Michail Bakhtin för att visa hur partiet från Lycksamyran utspelar sig i det Bakhtin kallar äventyrstid, och därmed blir en helt annan läsart än övriga delar av Lachesis Lapponia. Och så var det novellen, ja. Jag använder faktiskt samma berättarteknik i den som i romanen, fast mer koncentrerat. Den var ett nöje att skriva.

Maj-juni. Sjukt less på att skriva.

Inlämningarna i grafisk design duggar tätt, och jag får ny anställning som kommunikatör i Sorsele, min hemkommun. Ingen mer långväga arbetspendling, inte vara ifrån familjen varannan vecka. Känns jätteskönt! Men jag har tagit på mig uppdrag i företaget, och det är någon uppgift kvar i kreativt skrivande. Bland annat skulle jag skapa den här bloggen. Under maj är det mitt stora uppdrag i företaget som tar tid: jag ska typsätta en bok. Mycket av designen är färdig, men jag ska ”översätta” den till Indesign, se till att bilderna håller tillräckligt hög kvalitet, och jobba lite mer med bildstorlekar och marginaler. Det är mycket jobb, betydligt mer än vad jag trodde. Jag och min man sitter sida vid sida och jobbar tillsammans för att få allt att gå i lås. Jag jobbar alltså från tidig morgon till sen kväll, och försöker klämma in inlämningarna i grafisk design där emellan. Så fort ungarna går på sommarlov drar vi till Mallorca en vecka. Det är välbehövlig vila. Under tiden får såväl manus som allt annat skrivande utanför jobbet bara ligga på hyllan.

Juli och augusti – dags att jobba mer med manuset

Semester och läge att fortsätta med manuset. Är pepp efter att ha deltagit i Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, som snarare är kollo än möte, och författaren Mikael Berglunds fantastiska workshop. Jag börjar med att skriva ut hela manuset för att läsa igenom det, och inser ganska snabbt att jag måste ändra i strukturen för att dramaturgin ska bli vettigare. Alltså laddar jag hem Scrivener för att göra det enklare, och matar in hela manuset och stuvar om. Jag skriver något fler kapitel och inser till sist att nu, nu är det faktiskt färdigt. Nu känner jag mig nöjd och firar den 12 augusti ett Helt Färdigt Manus.

September och oktober – bara ändra lite till

Jo, så att. Skriver om två kapitel, mest bara för att jag inser att omskrivningen gör dem bättre. Får en snilleblixt och skriver ytterligare två kapitel. Samtidigt börjar jag jobba med nästa manus, det ingår i studierna i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet, ett manus om en kvinna på ett äldreboende som ingen vet någonting om. Det är i insikten att jag måste lägga det ena bakom mig för att fokusera helt på det nya som gör att jag slutligen skickar in det. Och så tänker jag att jag har åtminstone tre månader att fullständigt sjunka in i det nya. Och så gick det ju som det gick!

Alltså…

Mitt skrivår har varit spretigt och varierande. Det har bestått av sammanhängande dagar av bara skrivande, liksom stulna timmar på kvällen och helgen de gånger jag har orkat. Mer splittrat och mindre produktivt än vad det var under 2017, men ändå: jag skrev färdigt en roman, bara det är ju stort nog, och den blev antagen!